måndag 28 december 2009

Den vetenskapliga konferensen


Den vetenskapliga konferensen är drömmen för en ung doktorand på ett universitet. Att delta och supa in dofterna av professorernas aura. Dessutom att få resa med uppehälle betalt av professorn.

Det skapas dock en förutsättning att få delta. Professorn ger den unga studenten uppdraget att skapa en poster. Sammanställa forskningsresultatet som professorn har presterat och ge postern ett attraktivt utseende med grafer, bilder och en förklarande text.

Givetvis skall studenten bära på detta åbäke som består av en rullad laminerad affisch i ett rör. Transportera den genom flygplatsens korridorer och sedan checka in röret på flyget efter alla frågor av säkerhetspersonal vad detta rör innehåller.

Situationen blir inte minde komplicerad under resans gång för studenten, för att professorn möter plötsligt internationella kollegor på flygplatsen och en spontan vetenskaplig diskussion uppstår. Eleven skall enligt sedvänja hålla sig fem meter bakom professorn, i maklig takt till gaten.

Väl framme, inte allt för sällan till ett land där palmerna bildar lundar och värmen slår emot en med en behaglig ton. Det tillresande sällskapet består nu av ett flertal professorer och en och annan docent. Lyckan för studenten är att han möter fler av sina gelikar med rör under armen. Äntligen inte ensam som student. Rören skapar trygghet och gemenskapen infinner sig.

Konferensen startar med att röret skall befrias från sitt innehåll. Postern kommer på plats enligt skriftliga instruktioner. Men dessförinnan har det serverats god mat med vin och arrangören har invigt konfererelsen med freudiansk pondus med ett underbart tal i ackompanjemang av en lokal körensemble och en gisten stråkkvartett.

För lärjungen hägrar plötsligt stranden med den vita sanden, palmerna och paraplydrinkarna. Men ack eleven har ju dock sitt utbildningsbidrag med skyldighet att sitta i den mörka konferenslokalen att studera och konsumera alla PowerPoint-presentationerna.

måndag 14 december 2009

Hotet från cyberrymden – sanning eller fiction


I slutet av 70-talet väntade vi med spänning på ett stort antal tekniska evolutioner och i samhället oprövade medier. Informationssamhället knackade på dörren med knapptelefoni, text-TV, datavision, närradio, kabel-TV, hemfaximil, bildtelefon, fjärrholografi med mera.

Elektronisk post var ett nytt begrepp och det handlade om överföring av meddelande med hjälp av telefaksimil, teletex eller andra system som Viewdata, computer mail och många andra märkliga och oförklarliga elektroniska försändelser.

Frågan om elektronisk post ledde till i en utredning beställd av Svenska Televerket. Rapporten finns, men inte tillgänglig för allmänheten. Tydligen mycket känsligt för ett parlamentariskt beslut måste verkställas. Oron växte i fråga om den personliga integriteten.

Men Datavision var något som Televerket lobbade för. Det var en märklig hybrid av svartvit TV, Text-TV och ett begynnande Internet.

Håkan Söderström på Stiftelsen Datalogisk Forskning i Stockholm beskrev Datavision: ”Vad ligger bakom datavision? Redan namnet antyder att det är något tekniskt, antagligen någonting med datorer. Vad är det som har hänt?”

Sedan på tal om det som komma skall, det vill säga Internet, skrev Söderström att det går inte koppla en dator direkt till ett telefonjack. Anledningen är att ”Det krävs en anpassningskrets, en rätt komplicerad, elektronisk ”burk”, som på fackspråk kallas modem.”

Men det stora problemet var att skriva ut alla dokument. Det fanns ingen billig ”apparat” som kunde skriva ut vad man såg på TV-skärmen.


måndag 7 december 2009

En märklig handbok


Att finna en bok som förbryllar en är alltid roligt. Att det dessutom inte finns någon information på Internet om utgivaren ”Moralisk upprustning” med adress Birger Jarlsgatan 81 i Stockholm är ännu mer spännande.

1953 gavs boken ut och presenteras som ”En liten handbok om – den värld vi lever i. Varför den råkat i olag. Vad man kan göra åt det”.

Det är ju under kalla kriget som den gavs ut, kärnvapen, fredens hav med mera är ju begrepp som oroade var och en.

I boken ställs Kommunismen och Nazismen emot varandra som bovar i dramat och den ”Ideologiska tidsåldern” lanseras. Denna ideologi bygger på fyra grundpelare: Absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek.

Men märkligt är att kapitalismen inte nämns som en av de vållande trots att det står skrivet i negativa ordalag ”… sträcker sig materialistiska idéer ut sina armar”.

Kryddat med undergångsprofetior skapas extra nyfikenhet, att läsa vidare i denna medryckande, rikt illustrerade skrift.



Men lösningen på problemet är nog att det är en religiös publikation. Men vilket samfund eller sekt ligger bakom detta alster?

Men detta okända samfund anammade den teknologiska utvecklingen: ”Genom ett teknikens under kan vi i radio tala till miljoner. Genom att Andens under kan Gud tala till var och en. Hans röst kan höras i varje hem, företag, varje regering.”.

Nog har Internet tagit över som informationsspridare efter radion och andra medier. Men radioteatern finns kvar.

måndag 30 november 2009

Ett sjukhuskvitto

En vacker höstdag för drygt en vecka sedan betalade undertecknad 300 kronor till sjukvården. Var föremål för en grundlig besiktning på akuten.

En fantastisk föreställning där dramat utvecklade sig likt ett Star Trek-skådespel med ljudande apparater som snurrade runt min lekamen. Den ena efter den andra apparaten i läcker design och i färgerna ljusblått och vitt. Stora som små gav de ifrån sig allsköns ljud som en elektronmusikkonsert.

Allt detta för 300 kronor under fem timmar. Hur mycket kostar det inte att åka upp och ner i några hissnande attraktioner på ett nöjesfält?

Väl ute i höstmörkret före cykelturen hemåt, ställde jag mig under gatlyktans sken och studerade kvittot.

Hade erhållit ett niosiffrigt referensnummer. Tryggheten växte inom mig. Läste vidare att besöket är betalt och ett telefonnummer som man kan ringa för att ställa frågor, är även angivet.

Att ha erhållit muntligt om skröpligheten är betryggande. På kvittot kan man läsa: ”Anledning: Sjukdom”. Fortfarande kvar under gatlyktan uppenbarade sig verkligheten mer och mer, svart på vitt utskrivet på en HP-laserskrivare. Finns det annat än sjukdomar på akuten? Jo det måste nog vara skador.

Läste vidare på kvitto medan fladdermössen börjat fylkas under takåsarna inför sina nattliga utflykter. Vem är då läkaren som ställde upp under dessa fem timmar. På kvittot står det skrivet: ”Vårdgiv: Läkare” och inpräglat på samma papper: ”Sign: Anel”.

Dags att konsultera Ture Sventon.


måndag 23 november 2009

Skrönan eller...


Att förstärka en berättelse med lämpliga överdrifter utmynnar ofta i en skröna. Den kan vara direkt osann men oftast mycket underhållande. En skröna kan fylla funktionen att lätta upp stämningen under en traumatisk situation.

Följande berättelse - eller skröna - utspelade sig i Prag under den ryska ockupationen av Tjeckoslovakien.

Under Pragvåren 1968 var Alexander Dubček generalsekreterare i tjeckoslovakiska kommunistpartiet. Han försökte införa ”socialism med ett mänskligt ansikte”. Vilket inte behagade Sovjets ledning.

Det sista han gjorde strax före han avlägsnades från makten var att utse en marinminister i Tjeckoslovakien. Dubčeks sovjetiske övervakare var övertygad om att Dubček hade blivit totalt galen och påpekade försiktigt att Tjeckoslovakien har ju varken kust eller flotta.

Då replikerade Dubček: Ni har ju justitieminister i Sovjet.

måndag 16 november 2009

Om en ordbok i Lund

Svenska akademien har ju som bekant en ordboksredaktion i Lund sedan över hundra år tillbaka. Men vad som är mindre känt är att det finns ytterligare en ordboksredaktion på ort och ställe. Det är Uarda-Akademien som har tagit på sig ett stort ansvar att ge ut en ordbok. ”Svenska språkets renhet, styrka och höghet har alltid legat Akademien varmt om hjärtat.” står det bl.a. skrivet i förordet.

De har lyckats fastställa den rätta betydelsen av felaktigt använda ord. Exempel är ”Avbitartång = Köttätande havsväxt” eller ”Ursinne = Punktlighet”.

De har också omtolkat ord utan att ändra dess stavning. ”Protestant = Dam med reservdelar” eller ”Klimax = Höjden av klåda”.

Omtolkning av sammansatta ord är också ett viktigt led i deras arbete. Två exempel: ”Bordslampa = Slarvig servitris” och ”Munkavel = I Tibet förekommande uppfödning av heliga män”.

Att ändra stavningen men behålla uttalet är av stor betydelse i det redaktionella arbetet: ”Stjälavandring = Stöldturné” eller ”Lettsinne = Baltisk omoral”.

Akademien lägger även till en bokstav så att orden får en fylligare betydelse: ”Brakelse = Knaprik konditoriprodukt” och ”Förstagångssväljare = Rusdrycksdebutant”.

Omkastning av bokstäver är verkningsfullt och ger orden en mer precisare innebörd: ”Otrodox = Övertygad tvivlare” eller ”Rivlustkammare = Sado-masochistisk aktivitetslokal.

Vi får verkligen hoppas att Uarda-Akademien fortsätter med sina kraftfulla insatser gällande språkvård och dessutom rensar ut alla onödiga ord ur det svenska språket.

Teckningen är av Fredrik Tersmeden i boken: Humor i Lund utgiven av Lunds universitetshistoriska sällskap under redaktörskap av Patrik Meurling.

måndag 9 november 2009

En dramatisk dag i Lund


Köpte en kebab idag på lunchen i min hemstad Lund. Utanför matstället är reklam placerad på trottoaren med budskapet att bland annat köpa pizza till lågt pris.

Att restauranger försöker locka kunder med annonsering på trottoaren är ju mer regel än undantag i Lund. Ett steg måste man ta ut på gatan för att inte falla över skylten. Däremot, är du väl ute på gatan har du en cyklist över dig, eller under dig helt beroende på förloppet.

Den här serveringen är belägen mitt i universitetets hjärta. Har ofta gått förbi och inte direkt reflekterat över denna försäljningskampanj.

Men, vad står det längst ner på skylten: ”11-14 VAR DAGER”. Den spontana tanken var – oj ytterligare en särskrivning.

Men väl tillbaka till jobbets lugna vrå med kebaben i handen framför datorn förenades ”var dager” till vardager.

Började fundera på detta ord. Svenska Akademiens ordlista och/eller ordbok måste ha en lösning på problemet, vilket nu började bli gigantiskt för mig. Men ej, Svenska Akademien har inte befattat sig med ordet vardager.

Vände mig till Googles och fick 2 340 träffar gällande vardager. Tanken dök plötsligt upp i huvudet att vardager är kanske lokalt förankrat rent dialektalt. Rådfrågade ett dialektlexikon utan resultat.

Spänningen steg och paniken växte inom mig. Skall jag ringa Svenska Akademiens ordboksredaktion. Nej, blev svaret till mig själv eftersom sist jag frågade om ordet ”milstolpe” och dess betydelse blev chefen där mycket irriterad på mig.

I morgon skriver jag till Svenska Språknämnden. De hjälpte mig med milstolpe.

Med vänliga hälsningar från en normal vardag i kunskapsstaden Lund

söndag 1 november 2009

Tiden – inte alltid en början och ett slut


Tiden är idag förknippad till en klocka, även att markera en händelse som kyrkans klockor, väggklockan eller väckarklockan. Dessa klockor talar om för oss om dygnets rytm, i och för sig på olika sätt. Kyrkans klockor har flera betydelser, timmarna, begravningen, dopet med mera. Väckarklockan ger order. Väggklockan är däremot den hemtrevliga tiden, något oskyldig i sin klang som uppenbarar sig som en inredningsdetalj.

Tiden finns även i vårt inre liv. Det är det linjära livet, en början och ett slut. Det är till stor del industrialismens påfund. Det måste finnas en början och ett slut för att organisera tiden, enligt tiden. Kan möjligen benämnas stresstiden som stämpelklockan på en arbetsplats där anvisningen om att det finns en tidsbegränsning. Tidsstudiemannen på ett företag klockade tiden, att arbetaren skulle bli mer effektiv.

Men det fanns ett samhälle före klockan med dess tid. Bondesamhället med sitt cykliska liv. Ingen början och inget slut, det oändliga. Det cykliska livet var förankrat i naturens rytm, naturkalendern där det gavs möjlighet till simultankapacitet – att utföra flera saker samtidigt.

Dagens linjära livsföring är det inrutade, det mätbara och standardiserade – en sak i taget, tidsbestämt.

Men vad är tiden just nu 2009? Känner nu att vi är mellan den linjära och den cykliska tidsuppfattningen. Den nya tiden som kom till byn, vällingklockan – - på fotografiet – har ju stannat för allt tid. Finns det någon stämpelklocka kvar?

Det finns däremot något idag som heter flextid.

Fotografiet är taget av Lars Pensar


måndag 26 oktober 2009

Naturmänniskan eller det institutionella årskortet



En man – min far – står i snön med bar överkropp. Snödrivan har lagt sig över taket på fjällstugan och bergen uppenbarar sig i bakgrunden. Han blickar ut, njuter och är tillsammans med vänner under en härlig tur i fjällandskapet. Situationen är trolsk.

Naturen kan locka till rekreation, njutning och eftertanke. Naturen och människan har sedan lång tid tillbaka varit mytisk. Som upplevelsen av söndagsutflykten med prickigkorvsmörgås, kaffetermos som avnjutits i en lummig daggstänkt skog.

Naturupplevelsen var även att prestera, att resa till Norrland för att vandra i fjällen i regi av Svenska Turistföreningen. Det var något exotiskt för storstadsbon att möta det öppna fria, friska och utmanande landskapet under 1930-talet och framåt.

Det var i skuggan av andra världskriget som frihetskänslan tog sig i utryck mer och mer. Att skaka sig av dammet av det obehagliga.

Det kan vara askes- prestationsmoralen och individualismen som skapades. Individen i samspel med naturen.

Prestationen och den vältrimmade kroppen anammades inom frisksportsrörelsen att skapa en sund människa. Det var även att nå fram med politiska syften som t.ex. Leni Riefenstahl’s titaner. Att den kropp som är i trim är en god soldat.

Dagens kropp är trimmad institutionellt i grupp. Den frihetskänsla som grundade sig utifrån att uppleva naturen har ersatts av ett årskort. Detta årskort gäller bara inomhus.

måndag 19 oktober 2009

Historien om en bakgård i Stockholm


På en bakgård på Greve Tuvegatan i Stockholm finns det ett litet kapell där Edelweissförbundet höll sina möten sedan slutet av 1800-talet.

Det spiritistiska Edelweissförbundet bildades 1890 av Huldinge Beamsh-Mossander. Tidigt fick förbundet – som ägnade sig åt seanser, bön och meditation – anhängare i överklassen som konstnärinnan Hilma af Klint, fotografen Bertha Valerius, författaren Carl von Bergen samt damerna i släkten Foch och von Rosen.

De sistnämnda damerna hade stor inflytande i den svenska aristokratin, under 1900-talets första decennium. Vem minns inte ättlingen, flygaren Carl-Gustaf von Rosen som släppte ner matbomber i Afrika. En svensk legend och hjälte. Men det framkom senare att han även ”råkade” släppa ner andra typer av bomber.

1931 uppenbarades Carin Göring på lit de parade i kapellet vid Greve Tuvegatan.

Fotografiet är ur boken: Göring och Sverige. Författad av Björn Fontander. Rabén och Sjögrens förlag, 1984

måndag 12 oktober 2009

Den oändliga musiken


Evigheten har alltid intresserat mänskligheten. Inom teologin, filosofin och även inom tekniken har evigheten en plats i tillvaron. Varje år får Patent- och registreringsverket in uppfinningar där uppfinnaren påstår att Perpetuum mobile äntligen är uppfunnen.

Inom musiken har tonsättare försökt att realisera det eviga.

Erik Satie – den bohemiska franska kompositören – komponerade det lilla vemodiga stycket Vexations. Ett verk som skall spelas åttahundrafyrtio gånger i en följd. Märkligt nog kan man lyssna mycket länge utan bli förargad över de litet antal toner som ljuder. Det skapas snarare en meditativ stämning.

I den tyska staden Halberstadt finns kyrkan St. Burchardo som är byggd i mitten av 1000-talet.

St. Burchardo är vad man kan säga den moderna västerländska musikens urkälla. Där installerades år 1361 en orgel som för första gången i musikhistorien är indelad i oktaver, i tolv tangenter.

Staden Halberstadt’s ledning lät bygga ytterligare en orgel som stod klar år 2000. Då var den första orgeln 639 år gammal. På denna nya orgel framförs nu ett musikverk från och med år 2000. Verket heter ”As Slow And As Soft As Possible”.

Så långsamt som möjligt som Saties komposition Vexations.

Det är ett verk av John Cage: Organ 2/ASLP. En paus om ett och ett halvt år inledde stycket. 2001 installerades de första tonerna. De ljöd fram till 2004 då de första tonbytena ägde rum. Klangfärgerna kommer att förändras fram till år 2639, en ton i taget. Orgeln kommer att hopfogas successivt till ett tonande kluster mot evigheten.

Organ 2/ASLSP är till äventyrs John Cages testamente till eftervärlden. Han hade en ljus optimism på livet som aldrig övergav honom. Även efter år 2639 då den sista orgelpipan har slocknat kommer med förmodan John Cage att beröra framtiden.


måndag 5 oktober 2009

Kjesarens nya kläder eller ambivalensen...


I bakvattnet av Anna Odell. Det blev inte så mycket om hennes verk. Mer om psykiatrin och domstolens beslut.

Men spörsmålet kan ledas till vad är konst? Frågan är svår att ge svar på om ens omöjlig. Men kastar nu ett litet ljus på en tilldragelse som ägde rum 1959. Det är Öyvind Fahlström som skulle ställa ut några nya målningar. Det var Riksförbundet för bildande konst som arrangerade utställningen ”Kring spontanismen”. Verken lämnade Fahlström in på Konstakademien. Embalaget, masonitskivor - som konstnären torkat av penslarna på - skulle skydda konstverken, under transporten till Konstakademien.

En av masonitskivorna blottades sedan som ett av konstverken. Fahlström besökte utställningen och såg vad som hängde på väggarna och blev mäkta upprörd. Massmedierna fick reda på detta genom Fahlströms försorg.

Riksförbundets ordförande konstdoktor Lars-Erik Åström försvarade sig i pressen med uttalandet: ”Det experimenteras så mycket på det här området, så man kan ju aldrig veta.”. Dessutom uttalade konstdoktor Åström att ”Vi tycker det är Fahlströms eget fel […] Vi tycker det inte är så konstigt att vi fick för oss att masonitskivan hörde till konstverket.”.

En parallell. Äldre elektronisk musik framförs på rullband och är alltid bakåtspolad före konsert, för att bevara rullbandets livslängd. Före en konsert skall man spola tillbaka rullbandet. Det var före live-elektronikens intåg på scenen. Vid en internationell elektronmusikfestival spelades ett stycke av Lars Gunnar Bodin. Efter framförandet gav publiken starka applåder och kraftfulla ovationer till tonsättaren Bodin ära. Verket uppfördes baklänges.

Det är konstnären som skall ledsaga, som sätter sin signatur på verket. Inte…

Källa: Expressen 3 september 1959 och egna minnen.


måndag 28 september 2009

Gertruds tautologier



Gertrud Stein uppmuntrade många unga författare och målare, vilka med tiden blev berömda. Själv var hon dock en mer medioker författarinna. Men å andra sidan levde hon ett långt och lyckligt liv tillsammans med Alice B. Toklas.

Men det är ju inte det, det skall handla om utan om den unge konstnären, engelsmannen Francis Rose. Gertrud ville åren kring 1930 demonstrera sin självständiga estetiska omdömesförmåga, gentemot sin broder Leo. Hon råkade på denna unga Rose och köpte 130 av hans målningar. Det tog flera dagar att klarlägga för Alice hur hon skulle hänga tavlorna i deras gemensamma hem i Paris.

Rose blev tydligen smickrad och ville veta vad Picasso tyckte om hans verk. Picasso frågade Gertrud hur mycket hon hade gett för tavlorna. Picasso replikerade efter Gertruds svar: ”Du kunde ha fått något riktigt bra för de pengarna.”. Picasso fick nog rätt för att när man googlar på Francis Rose är det glest med information om denna konstnär.

Till yttermera visso hade Gertrud Stein under 30-talet uppnått en viss ryktbarhet med sina tautologiska påståenden. ”ros är en ros är en ros är en ros”. Det är Francis Rose.

Källa: Diana Souhami. Gertrude och Alice. Forums förlag, 1991


måndag 21 september 2009

Bananer och gräddtårta i skuggan av…

Ett fotografi kan vara som ett vykort. Det vilar en mystik över detta foto. En ung vacker kvinna njuter av att sitta i gräset. Hon är 25 år gammal. Alperna i bakgrunden, möjligen vår eller sommar. Fotografiet är taget 1947.

Motivet har fångats efter en äventyrlig resa från Sverige för att nå slutmålet Österrike. Ett koldrivet lok drar vagnarna genom Tyskland till Österrike. Städernas ruiner och hemlösa skådas genom kupéfönstret. Krypskyttar bekämpar alltjämt de allierade. Det präglar den långa resan.

Det är min mor som sitter och njuter, min far förevigar med ett foto. De åker till Österrike för att långt om länge få äta bananer och gräddtårta. Det var många svenskar som såg fram emot denna upplevelse.

Så andefattigt såg det ut under denna bedrövelse, år 1947. Europa fanns nätt och jämnt på kartan. Före detta tyska rustningsministern Albert Speer försökte köpa sig fri med sitt erbjudande att bygga upp det som idag är EU.

Bananer och gräddtårta fick inte Speer i Spandau.


söndag 13 september 2009

En man som blev Lindemans mönster


Vid en femtioårsfest som jag deltog i för många år sedan ursäktade sig min bordsdam under middagen att hon var nödtvungen att gå ut för att pudra näsan. Plötsligt satte sig en kortvuxen äldre man på hennes plats, med en 40 år yngre dam i hans knä. Denne man började obesvärat äta av min bordsdams mat och tog även några klunkar vin ur hennes glas. Jag blev förbryllad och fråga sedan en bekant vem denna person är. Det är Spuling fick jag till svar.

Han namn är Folke Lindh. En av 1900-talsseklets mest originella Lundaprofiler.

Folke Lindh 158 cm lång, till yrket advokat, något ilsk, slagfärdig, kvick och med sarkastisk humor. Som vältalig advokat manövrerade han lätt ut Henning Sjöström i det beryktade Sagerska målet och vann det. Dessutom lär han varit advokat till John Waynes stuntman.

Han var som sagt en kvinnokarl i tanke på den unga dam som satt i hans knä. Han påstod att han en morgon hittats bland lakanen hos en storvuxen, men bakfull stiftsjungfru, som vid upptäckten av den lille herrn trodde sig att fått missfall.

Gin var Spulings favoritdryck. Det är många av oss i Lund som minns honom komma in på Systembolaget för att inhandla sin dagliga ranson. Han blev mottagen av personalen som en VIP-kund. Spulings ensidiga diet gav anledning till att lundaredaktören på Sydsvenska Dagbladet undrade över i Sydsvenskan om gin har medicinska kvaliteter som ännu inte har erkänts.

1954 blev Spuling mentor för den unge spexaren Hans Alfredson. Spulings fabulerande och historieberättande där sanning och fantasi vävdes samman gav upphov till Hasses Lindeman-monologer. Spuling hade senare i livet roller nästa i samtliga filmer som Hans Alfredson regisserade. Utom i en av filmerna där Spuling påstår att han hade rollen som osynlig.

Vid en av Sten Bromans högtidliga märkesdagar var givetvis Spuling inbjuden. Spuling gick omkring under festen med ena handen i innerfickan då han fick frågan: Varför har du handen i innerfickan? Det är gravtalet som jag har i fickan säger Spuling. Gravtalet, vilket gravtal? Det är Sten Bromans gravtal säger Spuling. Men, Sten lever ju och vi firar honom! Då replikerar Spuling att kvällen är lång.

Spuling var även åklagare. Han skall vid ett tillfälle åtalat en person för en cykelstöld och yrkade på dödsstraff, varpå domaren tillrättavisade honom:
- Åklagaren vet väl att vi inte har dödstraff i Sverige?
Varpå Spuling skall ha svarat:
- Det skiter jag i!

Han önskade att få sluta sina dagar som avdankad generalfältmarskalk på Rivieran, omgiven av indiska dansöser. Men han dog någon månad efter 1998 års Lundakarneval, där han säkert deltog som mentor för några unga spexare som är stora i dag. Inga namn nämnda.

På fotografiet ser vi Spuling och Hans Alfredson samtalar.

Källor: ”Humor i Lund” utgiven av Lunds Universitetshistoriska sällskap, 2000 samt mitt eget minne.

måndag 7 september 2009

Livets illusioner




Människan består av soma och psyke. Soma – det synliga – av kött och ben, lever, hjärta, muskler och mycket mera.

Psyke – det osynliga – känslor, upplevande och inlärning. Eller enligt de tre postulat som författades av Immanuel Kant; perception, emotion och kognition.

Man kan ”leka” med sina sinnen, lura sig själv. Det finns många psykofysiska och psykoakustiska experiment för att just skapa illusioner. Förutsättningen för att nå dessa upplevelser att man stänger ett av sinnesorganen; hörseln, synen eller känseln. Hjärnan behöver samarbetet mellan de olika sinnesorganen för att vi skall kunna få ihop en världsbild, upplevelsemässigt. Att skapa en helhet för att kunna uppleva. Om vi blockerar ett av sinnesorganen som till exempel synen och samtidigt stimulerar hörseln, vilka är beroende av varandra, då uppstår det märkliga upplevelser – illusion. Hjärnan är i högsta grad beroende av samarbetet mellan syn, hörsel och känsel.

I bilden finns det fem exempel på illusioner.

Det översta till vänster vill jag absolut inte rekommendera. Den lämnar vi därhän.

Det nedanför till höger är intressant. Det har jag inte prövat. Det kräver att man skadar ett finger på egen hand. Nästa gång du har slagit dig på fingret med en hammare ha kikaren i beredskap. En kikare i snickarboa är alltid bra att ha.

Det i mitten är mycket intressant. Det är en illusion av smärta som inte finns. Det är snarlikt det när en person som har fått ett ben amputerat, att det kan klia i den fot som inte finns.

Det nedersta till vänster är ett klassiskt psykofysiskt experiment som bygger på hur man upplever hur stort något är. Eller som man säger inom vetenskapen, konstansfenomenet.

Det sista av dem fem har jag prövat många gånger och det slår aldrig fel. Samma fenomen uppstår alltid, att det uppstår prickar i synfältet, prickar som inte finns.

Men, den mest underbara illusionen som finns i livet är musiken.


måndag 31 augusti 2009

Bussen till Ringsted en konsert


Fick en dag en tanke om den danska Fluxusrörelsen, och om verket ”Opus: Busstur till Ringsted" av Thomas Schmit.

Det var en kväll vid 10-tiden som publiken fick meddelandet att nu skulle sista numret av konserten framföras och verket skulle uppföras i en turistbuss. Alla bänkade sig och chauffören körde ut ur Köpenhamn till torget i Ringsted där publiken fick gå av. Chauffören körde tillbaka till Köpenhamn utan passagerare. Publiken var strandsatt.

Reaktionen blev stark bland publiken där de stod mitt i natten på ett mörkt torg. ”Sceneriet liknade det man skulle upplevt om en stad skulle evakueras.”. Det var en del av verket.

Några få gav sig genast iväg för att gå hem, flera mil. Några blev förbannade och ville gå till polisen. En av dem gjorde det, utan framgång.

Det är en viktig del i en Fluxuskonsert att publiken är en del av verket, med dess eftereffekter. Att verket utvecklas långt efter själva "händelsen". Flera dagar och veckor efteråt som ringar på vattnet.

MEN! Tänker plötsligt på en Lundakarneval där det fanns ett tält där man fick betala inträde och det stod skrivet "Välkommen till Paradiset" vid ingången. Väl betalt inträde kom man ut till Paradisgatan, utanför karnevalsområdet. Därefter fick publiken betala inträde igen för att åter igen få möjligheten att komma in på karnevalsområdet. Även här blev publiken strandsatt.

Frågan är: Vilket är spexet, vilket är konstverket? Kan vi se några skillnader i denna jämförelse? I så fall var finns skillnaden?


Källa: Knud Pedersen. Kampen mot borgarmusiken. Kalejodoskop, 1985.

söndag 23 augusti 2009

Polisen som mitt i gatan står


En vanlig dag i Grekland – i en storstad – möter man något som är inte är så vanligt för oss nordbor.

Att poliser bär på automatvapen tyder på stora bekymmer i Sverige. I Grekland är det vardagen, ett arv från tiden då Juntan styrde och ställde. Polisbussar med galler för fönstren bredvid poliserna. Det är tecken för stundande kravaller i Sverige, men detta är en del av vardagen i Grekland. Att de bär militärklädsel och grova kängor är tydligen också ett spår från juntatiden. Men den välklädda damen går obekymrat förbi med sina shoppingkassar.

Att ta det här fotot var inte helt utan problem. Polisen upptäckte att jag fotograferade dem. Det är inte lagligt i Grekland, enligt poliskonstapeln som sade till mig. Men min envishet tog överhand och jag fick med mig hem några fotografier på just poliser.

En eftertanke är att Grekland är även med i EU. Att det skall vara så stora skillnader från norr till söder i Europaland.


söndag 16 augusti 2009

Första läseboken


Den första bok som jag hade i min hand där det ingick bokstäver var kanske när jag skulle börja skolan. Att jag skulle lära mig att läsa. En läsebok utgiven 1959.

Genomgående var det Li och Lo som dök upp och de sade bl.a. till varandra: ”Vi får måla en sol sa Li. Vi får lära en visa sa Lo. Vi får läsa nu sa Li. Vi får vila nu sa Lo.”. Det finns en bild när de sover, och de sover skavfötter. Mycket oskyldigt och moraliskt.

Men nu till bilden. Det är bokstaven N – en av de alla bokstäver vi skulle lära oss – som vi skulle para ihop med andra bokstäver. Det skulle bildas ord som: ån, nos, nå och sedan de mer avancerade som: en vas, en mås. Därefter blev det överkurs med en följd av ord, en hel mening: Li ser en mås.

I bilden som vi kan studera ser vi Li som stickar och Lo skalar bananer. Negrer dansar, spelar på trummor och ordnar sitt fiskenät.

Vad skulle vi barn lära oss? Rasism och stereotypa könsroller!? Bra kombination.

söndag 9 augusti 2009

Att vara boxare och poet och sedan försvinna




Arthur Cravan var en märklig person. Poet, förläggare och boxare. Men det är när han försvann i en segelbåt utanför Mexico City, 1918 som myterna om Cravan växte. Av Blaise Cendrars beskrevs han 1950 som en av de stora inom den moderna poesin trots att ingen monografi finns om honom. Föregångaren inom Dada-rörelsen.

Cravan skröt alltid om att han var nevö till Oscar Wilde. Garielle Buffet-Picabia skrev att hans extremt tunga kropp – 105 kilo – och som var mycket vackert byggd, trots sina ovanliga mått bär på ett olympiskt huvud.


Våren 1914 håller han sitt första av sina berömda konstföredrag, just i Paris. Stora affischer på stadens gator deklamerar att han skall begå självmord inför publik och uppträda naken. Den traditionella vattenkaraffen vid podiet skall bytas ut mot ett innehåll av absinth. Publiken skränar och buar ut honom när Cravan oklanderligt i flanellkostym håller ett oändligt torrt föredrag om Victor Hugo.


1918 öppnar han en boxningsakademi i Mexico City som går i konkurs. Dessförinnan har han boxats mot Jack Johnson i Barcelona och givetvis förlorat.


En kort historia om en märklig person.