måndag 26 oktober 2009

Naturmänniskan eller det institutionella årskortet



En man – min far – står i snön med bar överkropp. Snödrivan har lagt sig över taket på fjällstugan och bergen uppenbarar sig i bakgrunden. Han blickar ut, njuter och är tillsammans med vänner under en härlig tur i fjällandskapet. Situationen är trolsk.

Naturen kan locka till rekreation, njutning och eftertanke. Naturen och människan har sedan lång tid tillbaka varit mytisk. Som upplevelsen av söndagsutflykten med prickigkorvsmörgås, kaffetermos som avnjutits i en lummig daggstänkt skog.

Naturupplevelsen var även att prestera, att resa till Norrland för att vandra i fjällen i regi av Svenska Turistföreningen. Det var något exotiskt för storstadsbon att möta det öppna fria, friska och utmanande landskapet under 1930-talet och framåt.

Det var i skuggan av andra världskriget som frihetskänslan tog sig i utryck mer och mer. Att skaka sig av dammet av det obehagliga.

Det kan vara askes- prestationsmoralen och individualismen som skapades. Individen i samspel med naturen.

Prestationen och den vältrimmade kroppen anammades inom frisksportsrörelsen att skapa en sund människa. Det var även att nå fram med politiska syften som t.ex. Leni Riefenstahl’s titaner. Att den kropp som är i trim är en god soldat.

Dagens kropp är trimmad institutionellt i grupp. Den frihetskänsla som grundade sig utifrån att uppleva naturen har ersatts av ett årskort. Detta årskort gäller bara inomhus.

måndag 19 oktober 2009

Historien om en bakgård i Stockholm


På en bakgård på Greve Tuvegatan i Stockholm finns det ett litet kapell där Edelweissförbundet höll sina möten sedan slutet av 1800-talet.

Det spiritistiska Edelweissförbundet bildades 1890 av Huldinge Beamsh-Mossander. Tidigt fick förbundet – som ägnade sig åt seanser, bön och meditation – anhängare i överklassen som konstnärinnan Hilma af Klint, fotografen Bertha Valerius, författaren Carl von Bergen samt damerna i släkten Foch och von Rosen.

De sistnämnda damerna hade stor inflytande i den svenska aristokratin, under 1900-talets första decennium. Vem minns inte ättlingen, flygaren Carl-Gustaf von Rosen som släppte ner matbomber i Afrika. En svensk legend och hjälte. Men det framkom senare att han även ”råkade” släppa ner andra typer av bomber.

1931 uppenbarades Carin Göring på lit de parade i kapellet vid Greve Tuvegatan.

Fotografiet är ur boken: Göring och Sverige. Författad av Björn Fontander. Rabén och Sjögrens förlag, 1984

måndag 12 oktober 2009

Den oändliga musiken


Evigheten har alltid intresserat mänskligheten. Inom teologin, filosofin och även inom tekniken har evigheten en plats i tillvaron. Varje år får Patent- och registreringsverket in uppfinningar där uppfinnaren påstår att Perpetuum mobile äntligen är uppfunnen.

Inom musiken har tonsättare försökt att realisera det eviga.

Erik Satie – den bohemiska franska kompositören – komponerade det lilla vemodiga stycket Vexations. Ett verk som skall spelas åttahundrafyrtio gånger i en följd. Märkligt nog kan man lyssna mycket länge utan bli förargad över de litet antal toner som ljuder. Det skapas snarare en meditativ stämning.

I den tyska staden Halberstadt finns kyrkan St. Burchardo som är byggd i mitten av 1000-talet.

St. Burchardo är vad man kan säga den moderna västerländska musikens urkälla. Där installerades år 1361 en orgel som för första gången i musikhistorien är indelad i oktaver, i tolv tangenter.

Staden Halberstadt’s ledning lät bygga ytterligare en orgel som stod klar år 2000. Då var den första orgeln 639 år gammal. På denna nya orgel framförs nu ett musikverk från och med år 2000. Verket heter ”As Slow And As Soft As Possible”.

Så långsamt som möjligt som Saties komposition Vexations.

Det är ett verk av John Cage: Organ 2/ASLP. En paus om ett och ett halvt år inledde stycket. 2001 installerades de första tonerna. De ljöd fram till 2004 då de första tonbytena ägde rum. Klangfärgerna kommer att förändras fram till år 2639, en ton i taget. Orgeln kommer att hopfogas successivt till ett tonande kluster mot evigheten.

Organ 2/ASLSP är till äventyrs John Cages testamente till eftervärlden. Han hade en ljus optimism på livet som aldrig övergav honom. Även efter år 2639 då den sista orgelpipan har slocknat kommer med förmodan John Cage att beröra framtiden.


måndag 5 oktober 2009

Kjesarens nya kläder eller ambivalensen...


I bakvattnet av Anna Odell. Det blev inte så mycket om hennes verk. Mer om psykiatrin och domstolens beslut.

Men spörsmålet kan ledas till vad är konst? Frågan är svår att ge svar på om ens omöjlig. Men kastar nu ett litet ljus på en tilldragelse som ägde rum 1959. Det är Öyvind Fahlström som skulle ställa ut några nya målningar. Det var Riksförbundet för bildande konst som arrangerade utställningen ”Kring spontanismen”. Verken lämnade Fahlström in på Konstakademien. Embalaget, masonitskivor - som konstnären torkat av penslarna på - skulle skydda konstverken, under transporten till Konstakademien.

En av masonitskivorna blottades sedan som ett av konstverken. Fahlström besökte utställningen och såg vad som hängde på väggarna och blev mäkta upprörd. Massmedierna fick reda på detta genom Fahlströms försorg.

Riksförbundets ordförande konstdoktor Lars-Erik Åström försvarade sig i pressen med uttalandet: ”Det experimenteras så mycket på det här området, så man kan ju aldrig veta.”. Dessutom uttalade konstdoktor Åström att ”Vi tycker det är Fahlströms eget fel […] Vi tycker det inte är så konstigt att vi fick för oss att masonitskivan hörde till konstverket.”.

En parallell. Äldre elektronisk musik framförs på rullband och är alltid bakåtspolad före konsert, för att bevara rullbandets livslängd. Före en konsert skall man spola tillbaka rullbandet. Det var före live-elektronikens intåg på scenen. Vid en internationell elektronmusikfestival spelades ett stycke av Lars Gunnar Bodin. Efter framförandet gav publiken starka applåder och kraftfulla ovationer till tonsättaren Bodin ära. Verket uppfördes baklänges.

Det är konstnären som skall ledsaga, som sätter sin signatur på verket. Inte…

Källa: Expressen 3 september 1959 och egna minnen.