Gertruds tautologier

Gertrud Stein uppmuntrade många unga författare och målare, vilka med tiden blev berömda. Själv var hon dock en mer medioker författarinna. Men å andra sidan levde hon ett långt och lyckligt liv tillsammans med Alice B. Toklas.

Men det är ju inte det, det skall handla om utan om den unge konstnären, engelsmannen Francis Rose. Gertrud ville åren kring 1930 demonstrera sin självständiga estetiska omdömesförmåga, gentemot sin broder Leo. Hon råkade på denna unga Rose och köpte 130 av hans målningar. Det tog flera dagar att klarlägga för Alice hur hon skulle hänga tavlorna i deras gemensamma hem i Paris.

Rose blev tydligen smickrad och ville veta vad Picasso tyckte om hans verk. Picasso frågade Gertrud hur mycket hon hade gett för tavlorna. Picasso replikerade efter Gertruds svar: ”Du kunde ha fått något riktigt bra för de pengarna.”. Picasso fick nog rätt för att när man googlar på Francis Rose är det glest med information om denna konstnär.

Till yttermera visso hade Gertrud Stein under 30-talet uppnått en viss ryktbarhet med sina tautologiska påståenden. ”ros är en ros är en ros är en ros”. Det är Francis Rose.

Källa: Diana Souhami. Gertrude och Alice. Forums förlag, 1991

Bananer och gräddtårta i skuggan av…

Ett fotografi kan vara som ett vykort. Det vilar en mystik över detta foto. En ung vacker kvinna njuter av att sitta i gräset. Hon är 25 år gammal. Alperna i bakgrunden, möjligen vår eller sommar. Fotografiet är taget 1947.

Motivet har fångats efter en äventyrlig resa från Sverige för att nå slutmålet Österrike. Ett koldrivet lok drar vagnarna genom Tyskland till Österrike. Städernas ruiner och hemlösa skådas genom kupéfönstret. Krypskyttar bekämpar alltjämt de allierade. Det präglar den långa resan.

Det är min mor som sitter och njuter, min far förevigar med ett foto. De åker till Österrike för att långt om länge få äta bananer och gräddtårta. Det var många svenskar som såg fram emot denna upplevelse.

Så andefattigt såg det ut under denna bedrövelse, år 1947. Europa fanns nätt och jämnt på kartan. Före detta tyska rustningsministern Albert Speer försökte köpa sig fri med sitt erbjudande att bygga upp det som idag är EU.

Bananer och gräddtårta fick inte Speer i Spandau.

En man som blev Lindemans mönster

Vid en femtioårsfest som jag deltog i för många år sedan ursäktade sig min bordsdam under middagen att hon var nödtvungen att gå ut för att pudra näsan. Plötsligt satte sig en kortvuxen äldre man på hennes plats, med en 40 år yngre dam i hans knä. Denne man började obesvärat äta av min bordsdams mat och tog även några klunkar vin ur hennes glas. Jag blev förbryllad och fråga sedan en bekant vem denna person är. Det är Spuling fick jag till svar.

Han namn är Folke Lindh. En av 1900-talsseklets mest originella Lundaprofiler.

Folke Lindh 158 cm lång, till yrket advokat, något ilsk, slagfärdig, kvick och med sarkastisk humor. Som vältalig advokat manövrerade han lätt ut Henning Sjöström i det beryktade Sagerska målet och vann det. Dessutom lär han varit advokat till John Waynes stuntman.

Han var som sagt en kvinnokarl i tanke på den unga dam som satt i hans knä. Han påstod att han en morgon hittats bland lakanen hos en storvuxen, men bakfull stiftsjungfru, som vid upptäckten av den lille herrn trodde sig att fått missfall.

Gin var Spulings favoritdryck. Det är många av oss i Lund som minns honom komma in på Systembolaget för att inhandla sin dagliga ranson. Han blev mottagen av personalen som en VIP-kund. Spulings ensidiga diet gav anledning till att lundaredaktören på Sydsvenska Dagbladet undrade över i Sydsvenskan om gin har medicinska kvaliteter som ännu inte har erkänts.

1954 blev Spuling mentor för den unge spexaren Hans Alfredson. Spulings fabulerande och historieberättande där sanning och fantasi vävdes samman gav upphov till Hasses Lindeman-monologer. Spuling hade senare i livet roller nästa i samtliga filmer som Hans Alfredson regisserade. Utom i en av filmerna där Spuling påstår att han hade rollen som osynlig.

Vid en av Sten Bromans högtidliga märkesdagar var givetvis Spuling inbjuden. Spuling gick omkring under festen med ena handen i innerfickan då han fick frågan: Varför har du handen i innerfickan? Det är gravtalet som jag har i fickan säger Spuling. Gravtalet, vilket gravtal? Det är Sten Bromans gravtal säger Spuling. Men, Sten lever ju och vi firar honom! Då replikerar Spuling att kvällen är lång.

Spuling var även åklagare. Han skall vid ett tillfälle åtalat en person för en cykelstöld och yrkade på dödsstraff, varpå domaren tillrättavisade honom:
- Åklagaren vet väl att vi inte har dödstraff i Sverige?
Varpå Spuling skall ha svarat:
- Det skiter jag i!

Han önskade att få sluta sina dagar som avdankad generalfältmarskalk på Rivieran, omgiven av indiska dansöser. Men han dog någon månad efter 1998 års Lundakarneval, där han säkert deltog som mentor för några unga spexare som är stora i dag. Inga namn nämnda.

På fotografiet ser vi Spuling och Hans Alfredson samtalar.

Källor: ”Humor i Lund” utgiven av Lunds Universitetshistoriska sällskap, 2000 samt mitt eget minne.

Livets illusioner

Människan består av soma och psyke. Soma – det synliga – av kött och ben, lever, hjärta, muskler och mycket mera.

Psyke – det osynliga – känslor, upplevande och inlärning. Eller enligt de tre postulat som författades av Immanuel Kant; perception, emotion och kognition.

Man kan ”leka” med sina sinnen, lura sig själv. Det finns många psykofysiska och psykoakustiska experiment för att just skapa illusioner. Förutsättningen för att nå dessa upplevelser att man stänger ett av sinnesorganen; hörseln, synen eller känseln. Hjärnan behöver samarbetet mellan de olika sinnesorganen för att vi skall kunna få ihop en världsbild, upplevelsemässigt. Att skapa en helhet för att kunna uppleva. Om vi blockerar ett av sinnesorganen som till exempel synen och samtidigt stimulerar hörseln, vilka är beroende av varandra, då uppstår det märkliga upplevelser – illusion. Hjärnan är i högsta grad beroende av samarbetet mellan syn, hörsel och känsel.

I bilden finns det fem exempel på illusioner.

Det översta till vänster vill jag absolut inte rekommendera. Den lämnar vi därhän.

Det nedanför till höger är intressant. Det har jag inte prövat. Det kräver att man skadar ett finger på egen hand. Nästa gång du har slagit dig på fingret med en hammare ha kikaren i beredskap. En kikare i snickarboa är alltid bra att ha.

Det i mitten är mycket intressant. Det är en illusion av smärta som inte finns. Det är snarlikt det när en person som har fått ett ben amputerat, att det kan klia i den fot som inte finns.

Det nedersta till vänster är ett klassiskt psykofysiskt experiment som bygger på hur man upplever hur stort något är. Eller som man säger inom vetenskapen, konstansfenomenet.

Det sista av dem fem har jag prövat många gånger och det slår aldrig fel. Samma fenomen uppstår alltid, att det uppstår prickar i synfältet, prickar som inte finns.

Men, den mest underbara illusionen som finns i livet är musiken.