Tiden – inte alltid en början och ett slut

Tiden är idag förknippad till en klocka, även att markera en händelse som kyrkans klockor, väggklockan eller väckarklockan. Dessa klockor talar om för oss om dygnets rytm, i och för sig på olika sätt. Kyrkans klockor har flera betydelser, timmarna, begravningen, dopet med mera. Väckarklockan ger order. Väggklockan är däremot den hemtrevliga tiden, något oskyldig i sin klang som uppenbarar sig som en inredningsdetalj.

Tiden finns även i vårt inre liv. Det är det linjära livet, en början och ett slut. Det är till stor del industrialismens påfund. Det måste finnas en början och ett slut för att organisera tiden, enligt tiden. Kan möjligen benämnas stresstiden som stämpelklockan på en arbetsplats där anvisningen om att det finns en tidsbegränsning. Tidsstudiemannen på ett företag klockade tiden, att arbetaren skulle bli mer effektiv.

Men det fanns ett samhälle före klockan med dess tid. Bondesamhället med sitt cykliska liv. Ingen början och inget slut, det oändliga. Det cykliska livet var förankrat i naturens rytm, naturkalendern där det gavs möjlighet till simultankapacitet – att utföra flera saker samtidigt.

Dagens linjära livsföring är det inrutade, det mätbara och standardiserade – en sak i taget, tidsbestämt.

Men vad är tiden just nu 2009? Känner nu att vi är mellan den linjära och den cykliska tidsuppfattningen. Den nya tiden som kom till byn, vällingklockan – - på fotografiet – har ju stannat för allt tid. Finns det någon stämpelklocka kvar?

Det finns däremot något idag som heter flextid.

Fotografiet är taget av Lars Pensar