Ett sjukhuskvitto

En vacker höstdag för drygt en vecka sedan betalade undertecknad 300 kronor till sjukvården. Var föremål för en grundlig besiktning på akuten.

En fantastisk föreställning där dramat utvecklade sig likt ett Star Trek-skådespel med ljudande apparater som snurrade runt min lekamen. Den ena efter den andra apparaten i läcker design och i färgerna ljusblått och vitt. Stora som små gav de ifrån sig allsköns ljud som en elektronmusikkonsert.

Allt detta för 300 kronor under fem timmar. Hur mycket kostar det inte att åka upp och ner i några hissnande attraktioner på ett nöjesfält?

Väl ute i höstmörkret före cykelturen hemåt, ställde jag mig under gatlyktans sken och studerade kvittot.

Hade erhållit ett niosiffrigt referensnummer. Tryggheten växte inom mig. Läste vidare att besöket är betalt och ett telefonnummer som man kan ringa för att ställa frågor, är även angivet.

Att ha erhållit muntligt om skröpligheten är betryggande. På kvittot kan man läsa: ”Anledning: Sjukdom”. Fortfarande kvar under gatlyktan uppenbarade sig verkligheten mer och mer, svart på vitt utskrivet på en HP-laserskrivare. Finns det annat än sjukdomar på akuten? Jo det måste nog vara skador.

Läste vidare på kvitto medan fladdermössen börjat fylkas under takåsarna inför sina nattliga utflykter. Vem är då läkaren som ställde upp under dessa fem timmar. På kvittot står det skrivet: ”Vårdgiv: Läkare” och inpräglat på samma papper: ”Sign: Anel”.

Dags att konsultera Ture Sventon.

Skrönan eller...

Att förstärka en berättelse med lämpliga överdrifter utmynnar ofta i en skröna. Den kan vara direkt osann men oftast mycket underhållande. En skröna kan fylla funktionen att lätta upp stämningen under en traumatisk situation.

Följande berättelse - eller skröna - utspelade sig i Prag under den ryska ockupationen av Tjeckoslovakien.

Under Pragvåren 1968 var Alexander Dubček generalsekreterare i tjeckoslovakiska kommunistpartiet. Han försökte införa ”socialism med ett mänskligt ansikte”. Vilket inte behagade Sovjets ledning.

Det sista han gjorde strax före han avlägsnades från makten var att utse en marinminister i Tjeckoslovakien. Dubčeks sovjetiske övervakare var övertygad om att Dubček hade blivit totalt galen och påpekade försiktigt att Tjeckoslovakien har ju varken kust eller flotta.

Då replikerade Dubček: Ni har ju justitieminister i Sovjet.

Om en ordbok i Lund

Svenska akademien har ju som bekant en ordboksredaktion i Lund sedan över hundra år tillbaka. Men vad som är mindre känt är att det finns ytterligare en ordboksredaktion på ort och ställe. Det är Uarda-Akademien som har tagit på sig ett stort ansvar att ge ut en ordbok. ”Svenska språkets renhet, styrka och höghet har alltid legat Akademien varmt om hjärtat.” står det bl.a. skrivet i förordet.

De har lyckats fastställa den rätta betydelsen av felaktigt använda ord. Exempel är ”Avbitartång = Köttätande havsväxt” eller ”Ursinne = Punktlighet”.

De har också omtolkat ord utan att ändra dess stavning. ”Protestant = Dam med reservdelar” eller ”Klimax = Höjden av klåda”.

Omtolkning av sammansatta ord är också ett viktigt led i deras arbete. Två exempel: ”Bordslampa = Slarvig servitris” och ”Munkavel = I Tibet förekommande uppfödning av heliga män”.

Att ändra stavningen men behålla uttalet är av stor betydelse i det redaktionella arbetet: ”Stjälavandring = Stöldturné” eller ”Lettsinne = Baltisk omoral”.

Akademien lägger även till en bokstav så att orden får en fylligare betydelse: ”Brakelse = Knaprik konditoriprodukt” och ”Förstagångssväljare = Rusdrycksdebutant”.

Omkastning av bokstäver är verkningsfullt och ger orden en mer precisare innebörd: ”Otrodox = Övertygad tvivlare” eller ”Rivlustkammare = Sado-masochistisk aktivitetslokal.

Vi får verkligen hoppas att Uarda-Akademien fortsätter med sina kraftfulla insatser gällande språkvård och dessutom rensar ut alla onödiga ord ur det svenska språket.

Teckningen är av Fredrik Tersmeden i boken: Humor i Lund utgiven av Lunds universitetshistoriska sällskap under redaktörskap av Patrik Meurling.

En dramatisk dag i Lund

Köpte en kebab idag på lunchen i min hemstad Lund. Utanför matstället är reklam placerad på trottoaren med budskapet att bland annat köpa pizza till lågt pris.

Att restauranger försöker locka kunder med annonsering på trottoaren är ju mer regel än undantag i Lund. Ett steg måste man ta ut på gatan för att inte falla över skylten. Däremot, är du väl ute på gatan har du en cyklist över dig, eller under dig helt beroende på förloppet.

Den här serveringen är belägen mitt i universitetets hjärta. Har ofta gått förbi och inte direkt reflekterat över denna försäljningskampanj.

Men, vad står det längst ner på skylten: ”11-14 VAR DAGER”. Den spontana tanken var – oj ytterligare en särskrivning.

Men väl tillbaka till jobbets lugna vrå med kebaben i handen framför datorn förenades ”var dager” till vardager.

Började fundera på detta ord. Svenska Akademiens ordlista och/eller ordbok måste ha en lösning på problemet, vilket nu började bli gigantiskt för mig. Men ej, Svenska Akademien har inte befattat sig med ordet vardager.

Vände mig till Googles och fick 2 340 träffar gällande vardager. Tanken dök plötsligt upp i huvudet att vardager är kanske lokalt förankrat rent dialektalt. Rådfrågade ett dialektlexikon utan resultat.

Spänningen steg och paniken växte inom mig. Skall jag ringa Svenska Akademiens ordboksredaktion. Nej, blev svaret till mig själv eftersom sist jag frågade om ordet ”milstolpe” och dess betydelse blev chefen där mycket irriterad på mig.

I morgon skriver jag till Svenska Språknämnden. De hjälpte mig med milstolpe.

Med vänliga hälsningar från en normal vardag i kunskapsstaden Lund

Tiden – inte alltid en början och ett slut

Tiden är idag förknippad till en klocka, även att markera en händelse som kyrkans klockor, väggklockan eller väckarklockan. Dessa klockor talar om för oss om dygnets rytm, i och för sig på olika sätt. Kyrkans klockor har flera betydelser, timmarna, begravningen, dopet med mera. Väckarklockan ger order. Väggklockan är däremot den hemtrevliga tiden, något oskyldig i sin klang som uppenbarar sig som en inredningsdetalj.

Tiden finns även i vårt inre liv. Det är det linjära livet, en början och ett slut. Det är till stor del industrialismens påfund. Det måste finnas en början och ett slut för att organisera tiden, enligt tiden. Kan möjligen benämnas stresstiden som stämpelklockan på en arbetsplats där anvisningen om att det finns en tidsbegränsning. Tidsstudiemannen på ett företag klockade tiden, att arbetaren skulle bli mer effektiv.

Men det fanns ett samhälle före klockan med dess tid. Bondesamhället med sitt cykliska liv. Ingen början och inget slut, det oändliga. Det cykliska livet var förankrat i naturens rytm, naturkalendern där det gavs möjlighet till simultankapacitet – att utföra flera saker samtidigt.

Dagens linjära livsföring är det inrutade, det mätbara och standardiserade – en sak i taget, tidsbestämt.

Men vad är tiden just nu 2009? Känner nu att vi är mellan den linjära och den cykliska tidsuppfattningen. Den nya tiden som kom till byn, vällingklockan – - på fotografiet – har ju stannat för allt tid. Finns det någon stämpelklocka kvar?

Det finns däremot något idag som heter flextid.

Fotografiet är taget av Lars Pensar