Tänker mycket på det som sker mellan David och Anna, två aktörer. En verbal envägskommunikation där David för talan och Anna förser David med material till denna monolog.
Att psykiatrin och kulturen möts är inget nytt. Se Hill och Josefsson målarkonstnärerna och tonsättaren Hägg, de verk dessa konstnärer har skapat. Davids fader – även han psykiatriker – som författade journaler som en skriftställare, med exakthet och precision i en målande ton. Ett konstverk i sig.
Anna är konstnären som vill utrycka sig. Blandar ihop yrke och privatliv precis som David. Anna skall slå på David och David skall klippa av håret på Anna.
Men konsten kan ju ge sig i uttryck omstörtande; som Fluxusrörelsen och Jörgen Nashs happenings som några exempel. Det ägde rum på en begränsad scen, i ett begränsat rum.
En annan scen är psykiatrikerns som även detta rum symboliserar det omstörtande. Men där pockas det på att denna föreställning förs i ett begränsat rum, i ett slutet sådant. Ingen öppen föreställning - ett förtroende mellan aktörerna, utan publik.
2 kommentarer:
Vem fan är Anna och David? Dina grannar? Någonting som går på teve som du din torpare tror att alla tittar på? Berätta meeer!!!
Anna-Mi, inga granar eller grannar är de, inget som går på TV. Torpare är jag och så förblir.
Skicka en kommentar