måndag 26 oktober 2009

Naturmänniskan eller det institutionella årskortet



En man – min far – står i snön med bar överkropp. Snödrivan har lagt sig över taket på fjällstugan och bergen uppenbarar sig i bakgrunden. Han blickar ut, njuter och är tillsammans med vänner under en härlig tur i fjällandskapet. Situationen är trolsk.

Naturen kan locka till rekreation, njutning och eftertanke. Naturen och människan har sedan lång tid tillbaka varit mytisk. Som upplevelsen av söndagsutflykten med prickigkorvsmörgås, kaffetermos som avnjutits i en lummig daggstänkt skog.

Naturupplevelsen var även att prestera, att resa till Norrland för att vandra i fjällen i regi av Svenska Turistföreningen. Det var något exotiskt för storstadsbon att möta det öppna fria, friska och utmanande landskapet under 1930-talet och framåt.

Det var i skuggan av andra världskriget som frihetskänslan tog sig i utryck mer och mer. Att skaka sig av dammet av det obehagliga.

Det kan vara askes- prestationsmoralen och individualismen som skapades. Individen i samspel med naturen.

Prestationen och den vältrimmade kroppen anammades inom frisksportsrörelsen att skapa en sund människa. Det var även att nå fram med politiska syften som t.ex. Leni Riefenstahl’s titaner. Att den kropp som är i trim är en god soldat.

Dagens kropp är trimmad institutionellt i grupp. Den frihetskänsla som grundade sig utifrån att uppleva naturen har ersatts av ett årskort. Detta årskort gäller bara inomhus.

måndag 19 oktober 2009

Historien om en bakgård i Stockholm


På en bakgård på Greve Tuvegatan i Stockholm finns det ett litet kapell där Edelweissförbundet höll sina möten sedan slutet av 1800-talet.

Det spiritistiska Edelweissförbundet bildades 1890 av Huldinge Beamsh-Mossander. Tidigt fick förbundet – som ägnade sig åt seanser, bön och meditation – anhängare i överklassen som konstnärinnan Hilma af Klint, fotografen Bertha Valerius, författaren Carl von Bergen samt damerna i släkten Foch och von Rosen.

De sistnämnda damerna hade stor inflytande i den svenska aristokratin, under 1900-talets första decennium. Vem minns inte ättlingen, flygaren Carl-Gustaf von Rosen som släppte ner matbomber i Afrika. En svensk legend och hjälte. Men det framkom senare att han även ”råkade” släppa ner andra typer av bomber.

1931 uppenbarades Carin Göring på lit de parade i kapellet vid Greve Tuvegatan.

Fotografiet är ur boken: Göring och Sverige. Författad av Björn Fontander. Rabén och Sjögrens förlag, 1984

måndag 12 oktober 2009

Den oändliga musiken


Evigheten har alltid intresserat mänskligheten. Inom teologin, filosofin och även inom tekniken har evigheten en plats i tillvaron. Varje år får Patent- och registreringsverket in uppfinningar där uppfinnaren påstår att Perpetuum mobile äntligen är uppfunnen.

Inom musiken har tonsättare försökt att realisera det eviga.

Erik Satie – den bohemiska franska kompositören – komponerade det lilla vemodiga stycket Vexations. Ett verk som skall spelas åttahundrafyrtio gånger i en följd. Märkligt nog kan man lyssna mycket länge utan bli förargad över de litet antal toner som ljuder. Det skapas snarare en meditativ stämning.

I den tyska staden Halberstadt finns kyrkan St. Burchardo som är byggd i mitten av 1000-talet.

St. Burchardo är vad man kan säga den moderna västerländska musikens urkälla. Där installerades år 1361 en orgel som för första gången i musikhistorien är indelad i oktaver, i tolv tangenter.

Staden Halberstadt’s ledning lät bygga ytterligare en orgel som stod klar år 2000. Då var den första orgeln 639 år gammal. På denna nya orgel framförs nu ett musikverk från och med år 2000. Verket heter ”As Slow And As Soft As Possible”.

Så långsamt som möjligt som Saties komposition Vexations.

Det är ett verk av John Cage: Organ 2/ASLP. En paus om ett och ett halvt år inledde stycket. 2001 installerades de första tonerna. De ljöd fram till 2004 då de första tonbytena ägde rum. Klangfärgerna kommer att förändras fram till år 2639, en ton i taget. Orgeln kommer att hopfogas successivt till ett tonande kluster mot evigheten.

Organ 2/ASLSP är till äventyrs John Cages testamente till eftervärlden. Han hade en ljus optimism på livet som aldrig övergav honom. Även efter år 2639 då den sista orgelpipan har slocknat kommer med förmodan John Cage att beröra framtiden.


måndag 5 oktober 2009

Kjesarens nya kläder eller ambivalensen...


I bakvattnet av Anna Odell. Det blev inte så mycket om hennes verk. Mer om psykiatrin och domstolens beslut.

Men spörsmålet kan ledas till vad är konst? Frågan är svår att ge svar på om ens omöjlig. Men kastar nu ett litet ljus på en tilldragelse som ägde rum 1959. Det är Öyvind Fahlström som skulle ställa ut några nya målningar. Det var Riksförbundet för bildande konst som arrangerade utställningen ”Kring spontanismen”. Verken lämnade Fahlström in på Konstakademien. Embalaget, masonitskivor - som konstnären torkat av penslarna på - skulle skydda konstverken, under transporten till Konstakademien.

En av masonitskivorna blottades sedan som ett av konstverken. Fahlström besökte utställningen och såg vad som hängde på väggarna och blev mäkta upprörd. Massmedierna fick reda på detta genom Fahlströms försorg.

Riksförbundets ordförande konstdoktor Lars-Erik Åström försvarade sig i pressen med uttalandet: ”Det experimenteras så mycket på det här området, så man kan ju aldrig veta.”. Dessutom uttalade konstdoktor Åström att ”Vi tycker det är Fahlströms eget fel […] Vi tycker det inte är så konstigt att vi fick för oss att masonitskivan hörde till konstverket.”.

En parallell. Äldre elektronisk musik framförs på rullband och är alltid bakåtspolad före konsert, för att bevara rullbandets livslängd. Före en konsert skall man spola tillbaka rullbandet. Det var före live-elektronikens intåg på scenen. Vid en internationell elektronmusikfestival spelades ett stycke av Lars Gunnar Bodin. Efter framförandet gav publiken starka applåder och kraftfulla ovationer till tonsättaren Bodin ära. Verket uppfördes baklänges.

Det är konstnären som skall ledsaga, som sätter sin signatur på verket. Inte…

Källa: Expressen 3 september 1959 och egna minnen.


måndag 28 september 2009

Gertruds tautologier



Gertrud Stein uppmuntrade många unga författare och målare, vilka med tiden blev berömda. Själv var hon dock en mer medioker författarinna. Men å andra sidan levde hon ett långt och lyckligt liv tillsammans med Alice B. Toklas.

Men det är ju inte det, det skall handla om utan om den unge konstnären, engelsmannen Francis Rose. Gertrud ville åren kring 1930 demonstrera sin självständiga estetiska omdömesförmåga, gentemot sin broder Leo. Hon råkade på denna unga Rose och köpte 130 av hans målningar. Det tog flera dagar att klarlägga för Alice hur hon skulle hänga tavlorna i deras gemensamma hem i Paris.

Rose blev tydligen smickrad och ville veta vad Picasso tyckte om hans verk. Picasso frågade Gertrud hur mycket hon hade gett för tavlorna. Picasso replikerade efter Gertruds svar: ”Du kunde ha fått något riktigt bra för de pengarna.”. Picasso fick nog rätt för att när man googlar på Francis Rose är det glest med information om denna konstnär.

Till yttermera visso hade Gertrud Stein under 30-talet uppnått en viss ryktbarhet med sina tautologiska påståenden. ”ros är en ros är en ros är en ros”. Det är Francis Rose.

Källa: Diana Souhami. Gertrude och Alice. Forums förlag, 1991


måndag 21 september 2009

Bananer och gräddtårta i skuggan av…

Ett fotografi kan vara som ett vykort. Det vilar en mystik över detta foto. En ung vacker kvinna njuter av att sitta i gräset. Hon är 25 år gammal. Alperna i bakgrunden, möjligen vår eller sommar. Fotografiet är taget 1947.

Motivet har fångats efter en äventyrlig resa från Sverige för att nå slutmålet Österrike. Ett koldrivet lok drar vagnarna genom Tyskland till Österrike. Städernas ruiner och hemlösa skådas genom kupéfönstret. Krypskyttar bekämpar alltjämt de allierade. Det präglar den långa resan.

Det är min mor som sitter och njuter, min far förevigar med ett foto. De åker till Österrike för att långt om länge få äta bananer och gräddtårta. Det var många svenskar som såg fram emot denna upplevelse.

Så andefattigt såg det ut under denna bedrövelse, år 1947. Europa fanns nätt och jämnt på kartan. Före detta tyska rustningsministern Albert Speer försökte köpa sig fri med sitt erbjudande att bygga upp det som idag är EU.

Bananer och gräddtårta fick inte Speer i Spandau.


söndag 13 september 2009

En man som blev Lindemans mönster


Vid en femtioårsfest som jag deltog i för många år sedan ursäktade sig min bordsdam under middagen att hon var nödtvungen att gå ut för att pudra näsan. Plötsligt satte sig en kortvuxen äldre man på hennes plats, med en 40 år yngre dam i hans knä. Denne man började obesvärat äta av min bordsdams mat och tog även några klunkar vin ur hennes glas. Jag blev förbryllad och fråga sedan en bekant vem denna person är. Det är Spuling fick jag till svar.

Han namn är Folke Lindh. En av 1900-talsseklets mest originella Lundaprofiler.

Folke Lindh 158 cm lång, till yrket advokat, något ilsk, slagfärdig, kvick och med sarkastisk humor. Som vältalig advokat manövrerade han lätt ut Henning Sjöström i det beryktade Sagerska målet och vann det. Dessutom lär han varit advokat till John Waynes stuntman.

Han var som sagt en kvinnokarl i tanke på den unga dam som satt i hans knä. Han påstod att han en morgon hittats bland lakanen hos en storvuxen, men bakfull stiftsjungfru, som vid upptäckten av den lille herrn trodde sig att fått missfall.

Gin var Spulings favoritdryck. Det är många av oss i Lund som minns honom komma in på Systembolaget för att inhandla sin dagliga ranson. Han blev mottagen av personalen som en VIP-kund. Spulings ensidiga diet gav anledning till att lundaredaktören på Sydsvenska Dagbladet undrade över i Sydsvenskan om gin har medicinska kvaliteter som ännu inte har erkänts.

1954 blev Spuling mentor för den unge spexaren Hans Alfredson. Spulings fabulerande och historieberättande där sanning och fantasi vävdes samman gav upphov till Hasses Lindeman-monologer. Spuling hade senare i livet roller nästa i samtliga filmer som Hans Alfredson regisserade. Utom i en av filmerna där Spuling påstår att han hade rollen som osynlig.

Vid en av Sten Bromans högtidliga märkesdagar var givetvis Spuling inbjuden. Spuling gick omkring under festen med ena handen i innerfickan då han fick frågan: Varför har du handen i innerfickan? Det är gravtalet som jag har i fickan säger Spuling. Gravtalet, vilket gravtal? Det är Sten Bromans gravtal säger Spuling. Men, Sten lever ju och vi firar honom! Då replikerar Spuling att kvällen är lång.

Spuling var även åklagare. Han skall vid ett tillfälle åtalat en person för en cykelstöld och yrkade på dödsstraff, varpå domaren tillrättavisade honom:
- Åklagaren vet väl att vi inte har dödstraff i Sverige?
Varpå Spuling skall ha svarat:
- Det skiter jag i!

Han önskade att få sluta sina dagar som avdankad generalfältmarskalk på Rivieran, omgiven av indiska dansöser. Men han dog någon månad efter 1998 års Lundakarneval, där han säkert deltog som mentor för några unga spexare som är stora i dag. Inga namn nämnda.

På fotografiet ser vi Spuling och Hans Alfredson samtalar.

Källor: ”Humor i Lund” utgiven av Lunds Universitetshistoriska sällskap, 2000 samt mitt eget minne.

måndag 7 september 2009

Livets illusioner




Människan består av soma och psyke. Soma – det synliga – av kött och ben, lever, hjärta, muskler och mycket mera.

Psyke – det osynliga – känslor, upplevande och inlärning. Eller enligt de tre postulat som författades av Immanuel Kant; perception, emotion och kognition.

Man kan ”leka” med sina sinnen, lura sig själv. Det finns många psykofysiska och psykoakustiska experiment för att just skapa illusioner. Förutsättningen för att nå dessa upplevelser att man stänger ett av sinnesorganen; hörseln, synen eller känseln. Hjärnan behöver samarbetet mellan de olika sinnesorganen för att vi skall kunna få ihop en världsbild, upplevelsemässigt. Att skapa en helhet för att kunna uppleva. Om vi blockerar ett av sinnesorganen som till exempel synen och samtidigt stimulerar hörseln, vilka är beroende av varandra, då uppstår det märkliga upplevelser – illusion. Hjärnan är i högsta grad beroende av samarbetet mellan syn, hörsel och känsel.

I bilden finns det fem exempel på illusioner.

Det översta till vänster vill jag absolut inte rekommendera. Den lämnar vi därhän.

Det nedanför till höger är intressant. Det har jag inte prövat. Det kräver att man skadar ett finger på egen hand. Nästa gång du har slagit dig på fingret med en hammare ha kikaren i beredskap. En kikare i snickarboa är alltid bra att ha.

Det i mitten är mycket intressant. Det är en illusion av smärta som inte finns. Det är snarlikt det när en person som har fått ett ben amputerat, att det kan klia i den fot som inte finns.

Det nedersta till vänster är ett klassiskt psykofysiskt experiment som bygger på hur man upplever hur stort något är. Eller som man säger inom vetenskapen, konstansfenomenet.

Det sista av dem fem har jag prövat många gånger och det slår aldrig fel. Samma fenomen uppstår alltid, att det uppstår prickar i synfältet, prickar som inte finns.

Men, den mest underbara illusionen som finns i livet är musiken.


måndag 31 augusti 2009

Bussen till Ringsted en konsert


Fick en dag en tanke om den danska Fluxusrörelsen, och om verket ”Opus: Busstur till Ringsted" av Thomas Schmit.

Det var en kväll vid 10-tiden som publiken fick meddelandet att nu skulle sista numret av konserten framföras och verket skulle uppföras i en turistbuss. Alla bänkade sig och chauffören körde ut ur Köpenhamn till torget i Ringsted där publiken fick gå av. Chauffören körde tillbaka till Köpenhamn utan passagerare. Publiken var strandsatt.

Reaktionen blev stark bland publiken där de stod mitt i natten på ett mörkt torg. ”Sceneriet liknade det man skulle upplevt om en stad skulle evakueras.”. Det var en del av verket.

Några få gav sig genast iväg för att gå hem, flera mil. Några blev förbannade och ville gå till polisen. En av dem gjorde det, utan framgång.

Det är en viktig del i en Fluxuskonsert att publiken är en del av verket, med dess eftereffekter. Att verket utvecklas långt efter själva "händelsen". Flera dagar och veckor efteråt som ringar på vattnet.

MEN! Tänker plötsligt på en Lundakarneval där det fanns ett tält där man fick betala inträde och det stod skrivet "Välkommen till Paradiset" vid ingången. Väl betalt inträde kom man ut till Paradisgatan, utanför karnevalsområdet. Därefter fick publiken betala inträde igen för att åter igen få möjligheten att komma in på karnevalsområdet. Även här blev publiken strandsatt.

Frågan är: Vilket är spexet, vilket är konstverket? Kan vi se några skillnader i denna jämförelse? I så fall var finns skillnaden?


Källa: Knud Pedersen. Kampen mot borgarmusiken. Kalejodoskop, 1985.

söndag 23 augusti 2009

Polisen som mitt i gatan står


En vanlig dag i Grekland – i en storstad – möter man något som är inte är så vanligt för oss nordbor.

Att poliser bär på automatvapen tyder på stora bekymmer i Sverige. I Grekland är det vardagen, ett arv från tiden då Juntan styrde och ställde. Polisbussar med galler för fönstren bredvid poliserna. Det är tecken för stundande kravaller i Sverige, men detta är en del av vardagen i Grekland. Att de bär militärklädsel och grova kängor är tydligen också ett spår från juntatiden. Men den välklädda damen går obekymrat förbi med sina shoppingkassar.

Att ta det här fotot var inte helt utan problem. Polisen upptäckte att jag fotograferade dem. Det är inte lagligt i Grekland, enligt poliskonstapeln som sade till mig. Men min envishet tog överhand och jag fick med mig hem några fotografier på just poliser.

En eftertanke är att Grekland är även med i EU. Att det skall vara så stora skillnader från norr till söder i Europaland.


söndag 16 augusti 2009

Första läseboken


Den första bok som jag hade i min hand där det ingick bokstäver var kanske när jag skulle börja skolan. Att jag skulle lära mig att läsa. En läsebok utgiven 1959.

Genomgående var det Li och Lo som dök upp och de sade bl.a. till varandra: ”Vi får måla en sol sa Li. Vi får lära en visa sa Lo. Vi får läsa nu sa Li. Vi får vila nu sa Lo.”. Det finns en bild när de sover, och de sover skavfötter. Mycket oskyldigt och moraliskt.

Men nu till bilden. Det är bokstaven N – en av de alla bokstäver vi skulle lära oss – som vi skulle para ihop med andra bokstäver. Det skulle bildas ord som: ån, nos, nå och sedan de mer avancerade som: en vas, en mås. Därefter blev det överkurs med en följd av ord, en hel mening: Li ser en mås.

I bilden som vi kan studera ser vi Li som stickar och Lo skalar bananer. Negrer dansar, spelar på trummor och ordnar sitt fiskenät.

Vad skulle vi barn lära oss? Rasism och stereotypa könsroller!? Bra kombination.

söndag 9 augusti 2009

Att vara boxare och poet och sedan försvinna




Arthur Cravan var en märklig person. Poet, förläggare och boxare. Men det är när han försvann i en segelbåt utanför Mexico City, 1918 som myterna om Cravan växte. Av Blaise Cendrars beskrevs han 1950 som en av de stora inom den moderna poesin trots att ingen monografi finns om honom. Föregångaren inom Dada-rörelsen.

Cravan skröt alltid om att han var nevö till Oscar Wilde. Garielle Buffet-Picabia skrev att hans extremt tunga kropp – 105 kilo – och som var mycket vackert byggd, trots sina ovanliga mått bär på ett olympiskt huvud.


Våren 1914 håller han sitt första av sina berömda konstföredrag, just i Paris. Stora affischer på stadens gator deklamerar att han skall begå självmord inför publik och uppträda naken. Den traditionella vattenkaraffen vid podiet skall bytas ut mot ett innehåll av absinth. Publiken skränar och buar ut honom när Cravan oklanderligt i flanellkostym håller ett oändligt torrt föredrag om Victor Hugo.


1918 öppnar han en boxningsakademi i Mexico City som går i konkurs. Dessförinnan har han boxats mot Jack Johnson i Barcelona och givetvis förlorat.


En kort historia om en märklig person.


torsdag 30 juli 2009

Intigheten


I Lund finn det något som heter Intigheten, inte bara som ett begrepp utan den är, den finns. En staty som är inte högre en fem millimeter. På en gångbana mitt på Krafts Torg. Intigheten är förenad med en gatsten, rostfri och förankrad på djupet med hjälp av 25 kilo betong.

På Krafts Torg planerades det en staty av kommunen. Inspirerad av en pågående debatt om offentlig utsmyckning beslöt Uarda-Akademien att avtäcka denna epokgörande staty. Statyn restes 1984 med särskilt tillstånd från Domkapitlet.

Uarda-Akademien är som Svenska Akademien ett frackklätt sällskap, vars likheter är ordboken som dessa akademier ger ut. Skillnaden är att Uarda utför olika bragder och reser minnesmärken, medan Svenska Akademien delar ut nobelpris och är mycket stämningsfulla.

Ett utdrag ur Uarda-Akademiens ordbok – som snart kommer i nytryck – är viktigt i detta sammanhang: ” AVBITARTÅNG Köttätande havsväxt”

fredag 24 juli 2009

En dansk i Amerika


1978 skrev Jacob Holdt en bok med titeln ”Amerikanska bilder”. En bok om fördomar, rasism med mera. Märkligt nog fortfarande ett brännande ämne.

Prästsonen från Danmark som fick för sig att bege sig till USA år 1970 med 40 dollar på fickan. Denna summa pengar räckte dock i fem år.

Han övernattade i 381 hem fördelat till 48 delstater. Han liftade åtskilliga tusen mil. Den första tiden med korthårsperuk eftersom man på den tiden sköt ner många långhåriga män. Slumpen lät han åtskilliga gånger bestämma vägen. Just slumpen förde honom såväl till de svartas och vitas slumkvarter som även till de rika som t.ex. Rockefeller och Ted Kennedy. Platser där han övernattade och blev väl mottagen.

Under resan dokumenterade han med kamera och med sina texter upplevelserna. Det utmynnade även i en föreläsningsturné bland annat genom Sverige, med en multimediashow fem timmar lång med tusentalet foton. Han blev en kultfigur inom den svenska vänsterrörelsen.

Intressant är att en del kapitel rubriceras med hänvisning till nya testamentet, trots denna revolutionära framtoning Jacob Holdt utger sig ha. Men samtidigt är boken en verklig kriminalhistoria vad han upplevde och blev inblandad i, verkliga svårigheter som mord, polisingripanden, stölder med mera. Även en skräckfylld färd med Ted Kennedy berusad vid ratten i sin bil.

I förordet citerar han José Marti, kubansk frihetskämpe: ”Du måste ha tillit till det bästa inom människan, och misstro mot det värsta. Om inte, så kommer det värsta att få överhanden.”

Undrar vad Jaob Holdt sysslar med idag?

Fotografiet är ur boken


torsdag 16 juli 2009

Bokmärkets öde och eventuella historia


En dag tog jag fram en bok ur bokhyllan och i boken fanns ett bokmärke. Bokmärket blev jag förvånad över, ett brev adresserat till Sten Broman. Det är från Lunds universitet, Akademiska kapellet. En liten lapp finns i kuvertet där det står skrivet ”Orkester torsdag 4 – precis”. Samt en oläslig initial. Det framgår inte vem som har skickat brevet till Sten Broman. Men brevet är daterat den 21 februari 1934. Alltid någon tröst.

Vad som hände 1934 i Akademiska kapellet, att Sten Broman skulle infinna sig där är möjligen ointressant. Men 1930 då var det 100 års jubileum för kapellet. Då deltog Sten Broman med ett verk.

Jubileet inleddes med kanonsaluter och regementskår. Akademiska föreningens ordförande professor Laruritz Wiebull ledde processionen in i Akademiska föreningen med ett släptåg av professorer, Ecklesiastikministern, universitetskanslern, biskopen, hovrättspresidenter, envoyéer, konsuler, borgmästare med flera som fylkades – polerat och formellt.

Men det var just Sten Broman som stod i centrum med det nyskrivna verket ”Akademisk festouvertyr”. Fil. Lic. Bromans verk bedömdes att vara så intressant att det hade hyrts in en särskild recensent.

Denna recensent, Wasili Baranowski, skrev att Broman ”bryter mot den stil som välartade festmarscher väntas ha. Ouvertyren med ett inledande tema med orkestern i funktion.”.

Orkestern i funktion är nog ett måste för att det skall fungera.

Men tänka sig att om det vore så idag att i trupp; professorer, Ecklesiastikministern, universitetskanslern, biskopen, hovrättspresidenter, envoyéer, konsuler och borgmästare släntrade in på en konsert och i förskeppet en regementskår.

Låt fantasin flöda hur vi skulle uppleva det idag

Källa: Spelglädje i Lundagård. 250 år med Akademiska Kapellet. Redaktör Greger Andersson. Lund University press, 1996. Brevet i undertecknads ägo.


torsdag 9 juli 2009

Tankar om det förflutna och framtiden


Nadine Stair från Louiseville, Kentucky, USA skev följande dikt vid 85 års ålder

Om jag fick leva ett liv till
Då skulle jag göra flera misstag nästa gång
Jag skulle vilja koppla av mera och vara mjukare
Jag skulle vilja vara dummare än jag varit på den här resan
Jag skulle vilja ta saker och ting mindre allvarligt
Jag skulle vilja våga ta flera chanser, bestiga flera berg och simma i flera sjöar
Jag skulle vilja äta mera glass och färre bönor
Jag kommer kanske att ha flera verkliga bekymmer men jag skulle ha färre inbillade

Ni förstår… jag är en sån där människa som lever försiktigt och sunt timme efter timme, dag efter dag
Oh, visst har jag haft mina fina stunder, och om jag fick göra om det skulle jag försöka att bara ha stunder
En stund efter en annan i stället för att leva så många år i förväg

Jag har varit en sån där person som aldrig går någonstans utan termometer, varmvattenflaska, regnkappa och fallskärm
Om jag fick leva en gång till skulle jag packa mindre i väskan

Om jag fick leva en gång till skulle jag börja gå barfota tidigare om vårarna och fortsätta med det längre in på höstarna
Jag skulle dansa mera, åka mera karusell och jag skulle plocka flera tusenskönor.

Foto: Olle Olsson

torsdag 2 juli 2009

EU flaggar fortfarande i Porto Carras


Nu håller Sverige i EU-ordförandeskapet. 2003 höll Grekland i ordförandeklubban. Porto Carras i norra delen av Grekland var en säker plats för EU-politikerna. Ett turistparadis inhägnat med taggtråd och med patrulerande vakter, även när enbart turister är där. Men vad jag tänkte på när jag tog bilden - flera år efter ordförandeskapet - är; varför förfaller byggnaden som uppfördes för mötena, och framför allt varför har inte flaggorna halats? De är trasiga.

Mina föräldrar lärde mig att städa upp efter mig

Ni undrar nog varför jag var i Porto Carras. Inte var det som turist utan på en så kallad vetenskaplig konferens. Det är dock en annan historia.



onsdag 24 juni 2009

Amorosa ett öde

Poeten och författaren Gabriel Jönsson skrev: ”Sextetten Amorosa som spelade i går, skall för er bägge blåsa vid påsk och till nästa år, och sillabåten Sigri skall styras av en man, som vet att vi få slita förjämt för varann.”

Det är om blåssextetten Amorosa – inom logen Amorosa - som jag nu skall berätta om. Sextetten Amorosa bildades inom nykterhetsrörelsen (IOGT) i Landskrona år 1894.

IOGT var totalt emot allt nöje. De försupna arbetarna som besökte Folkets Park skulle stävjas. ”Orden är […] ingen passande tillflyktsort för nöjeslystnadens skaror…” Det meddelades även att; ”Goodtemplarna har nödgats vända sig hufvudsakligen till arbetarbefolkningen…”. ”Vi finna sålunda att, trots åtal och domar, danssjukan här och hvar grasserat äfven under sista decenniet…”

Vad hände i Landskrona när logen Amorosa bestämde sig för att bilda en blåskorkester som skulle uppträda på logens möten och delta i arbetarrörelsens 1:a maj demonstrationer. Det finns ju något som heter dans i Folkets Park. Logen Amorosa upptäckte tidigt att deras musikkår var inkomstbringande. Kassan stärktes och musikkåren Amorosa anlitades vid allehanda danstillställningar. Men ett och annat demonstrationståg hade tid kåren tid för i bara farten.

Det var inte bara kassan som stärktes hos logen utan även vad musikerna fick innanför västen efter varje uppträdande bland annat i Karlslundsparken. Hur var det nu med att arbetarna skulle stävjas. Petter Persson ramlade ner för trappan med sin tuba i fyllan och lilla spissen (snaps) dracks på musikkårens styrelsemöten och så mycket mera som utspelade sig vid förra sekelskiftet under musikåren Amorosa tid .

Sedan kom jazzen. Men det är en annan historia.

Ps. En av musikerna hette Ernst Bild. Familjen fick byta efternamn till Biltse efter det att släkten Bildt påpekade oäktskapet. Men då var inte Carl född. Sic!

Källor: Landskrona museum, Arbetarrörelsens arkiv i Landskrona samt undertecknad


lördag 6 juni 2009

Biblioteket som försvann

Bibliotek är ett märkligt etablissemang med utlåning som sitt enda ändamål. Vilken annan inrättning i samhället lånar ut något; en bil, ett hus, en möbel, ett verktyg etc.? Biblioteket är en oas.

Då och då blir man fängslad av en bok som man läser om och om igen. Bo Cavefors gav ut boken ”Läsarmekanismer” 1971 med essäer av Harry Järv. En av de många fina utgivningar som Bo Cavefors har berikat oss med.

Vad som fängslar mig mest är kapitlet ”Alexandriana”, om biblioteket i Alexandria som bestod i över tusen år, som grundades av Alexander den store år 331 f.Kr. Harry Järv ger en varsam insiktsfull, källkritisk och detaljerad beskrivning om livet i och kring biblioteket.

Skalder och författare var chefsbibliotekarier. Den första av dem var Demetrios från Phaleron - Aristoteles lärjunge - som införskaffade böcker energiskt och effektivt.

Något företag som Bibliotekstjänst fanns inte. Det var fältherrarna och agenter som genomsökte hela Medelhavsområdet . Bland annat förvärvdes Aristoteles boksamling för dyra pengar.

När biblioteket var som störst fanns det upp emot en miljon böcker. Nej stopp, inte böcker på den tiden, det var handskrivna rullar.

Sedan går åsikterna isär hur biblioteket brann ner, år 47 f.kr. Om det var Caesar som arrangerade bokbålet tvistas det fortfarande om . Bilden visualiserar Alexandrias undergång enligt medeltidens synsätt om den dramatiska händelsen. Ett träsnitt tyckt i Nürnberg 1493.

Men biblioteksbyggnaden återuppstod 2003 vid namn Bibliotheca Alexandrina. Sverige har gjort en stor insatts vid återuppförandet. Stiftelser har finansierat; Nobel Room, Gad Rausing Auditorium och Söderberg Lounge.

Mitt möte med Harry Järv för ett antal år sedan är även intressant. Men, det är en annan historia.


måndag 1 juni 2009

Konstnären och psykiatrikern – ett möte



Tänker mycket på det som sker mellan David och Anna, två aktörer. En verbal envägskommunikation där David för talan och Anna förser David med material till denna monolog.

Att psykiatrin och kulturen möts är inget nytt. Se Hill och Josefsson målarkonstnärerna och tonsättaren Hägg, de verk dessa konstnärer har skapat. Davids fader – även han psykiatriker – som författade journaler som en skriftställare, med exakthet och precision i en målande ton. Ett konstverk i sig.

Anna är konstnären som vill utrycka sig. Blandar ihop yrke och privatliv precis som David. Anna skall slå på David och David skall klippa av håret på Anna.

Men konsten kan ju ge sig i uttryck omstörtande; som Fluxusrörelsen och Jörgen Nashs happenings som några exempel. Det ägde rum på en begränsad scen, i ett begränsat rum.

En annan scen är psykiatrikerns som även detta rum symboliserar det omstörtande. Men där pockas det på att denna föreställning förs i ett begränsat rum, i ett slutet sådant. Ingen öppen föreställning - ett förtroende mellan aktörerna, utan publik.